Ett liv i exil

Jag borjar smatt inse att jag faktist har ett liv har borta. Jag trodde att det skulle vara enkelt att lamna det har stallet som jag har nagon slags hat-karlek till. jag har nu borjat inse att sa ar inte fallet. Jag borjar tillochmed lite smatt ta pa mig lite amerikanska laster (?).

• sockret, som ar ungerfar (helt seriost) 500 ganger sa mycket som hemma, kanner jag knappt av smaken av langre.
• jag borjar tycka fula killar ar snygga, bara for att de har inget bra att komma med. tacka gudarna for svenskar.
• jag alskar punkter (har ingenting med detta att gora)

vi snackar helt enkelt om hat-karlek. vilket jag insett att jag har till det mesta. jag menar, jag hatar stockholm, jag gor det verkligen. men samtidigt ar stockholm mitt hem. liksom tank bara mig sjunga "stockholm i mitt hjarrrrrta..". det gar ju som handen i hansken, firren i vattnet, bea i jackson. och jag hatar vrg, jag verkligen gor det. men samtidigt tycker jag att det ar (var, forlat mig) extremt kul att ga runt och mobba alla overuppstydra/uber snobbiga/lustiga typer. jag hoppas dock att jag bara mobbar i huvudet. Jag hatar Adrian och Hampus Brodin nar dom skricker 'jibber bea, yeeaah' nar jag gar forsbi. men samtidigt tycker jag om det for dom var typ dom enda som sa nagot. alla andra bara kollar (kollade, ursakta mig igen) snett.

nog med exempel, jag tror ni fattar vad jag menar. allt har tva sidor. nu ska jag njuta av framre sidan av tv:n.

/

Bea - barnet i exil

ps, jag sammlar pa mig sa sjukt mycket sverige engeri har borta. nar jag kommer hem till sverige ska jag leva sexandthecity-liv med Kajsa. jag ska ol:a som fa.

ps2, nar jag kommer hem sa vill jag ha nagon som moter mig pa flygplatsen med en ol.

ps3, jag bara alskar ps. det ar som att skriva brev nar man var liten.