Mission; kapa Caj

Idag ar det annu en konstig dag. Jag ar bade glad och ledsen. Jag vill bade hem och jag alskar att kunna aka sa mycket brada som jag kan har borta. Allt ar som vanligt sweet n sour. Och pa natt jakla vanster tycker jag om det. Har borta gar mitt liv mest ut pa att fordroja tiden. Och det finns mycket tid. Det finns desto farre saker att gora. Jag sitter mest pa mitt arsle och vantar pa att nagon eller nagot ska ta mig tillbaka till min verklighet, hemma I skona grona Stockan. Med fester, skola, vanner och allt annat som var hufudstad kan erbjuda. Lite heta killar kanske. Vad vet jag. Jag pratade med mimmi idag. Jag saknar henne verkligen. Men allting kanns som vanligt nar jag pratar med henne. De tar da det inte langre kanns som jag ar sa langt ifran alla galna fester, alternativt folk och de dar 100 tusen mil ifran dom. Men det ar ocksa da jag kanner vad jag missar bara for att jag valde snowboardvagen. Jag hatar att ha noll kontroll over vad som hander dar hemma. Aven om jag inte vill tro det, sa kommer mycket vara annorlunda den dag jag bestammer mig for att leva svenneliv igen. Jag har val aldrig vart en tvattackta svenne men liskom.. vanligt liv, som normala manniskor lever. Jag kommer ocksa ha forandras. Jag kommer inte bara ha en 30 kg tyngre bakdel. Jag kommer ha andra asikter om saker och ting. Ha en annan installning. Jag vill inte forandras, men jag kommer gora det. Det vore konstig och dumt om jag inte gjorde det. Jag kommer defentitivt vara mer sjalvstandig. Och om jag bosatter mig i Stockholm nar jag kommer hem blir det garanterat fler “jag kanner inte for att ga till skolan nasta vecka – lets take a trip till Are.” Fan vad jag kanner for att komma hem och kappa Caj. Verkstall. Min kare van JP hade en ganska kritsk huvudskada efter en snowboardkrash forra sasongen, sa nu tar han ett piller varje dag som gor att han tanker innan han gor nagot. Sa att han inte gor dumma saker. Hur jakla coolt ar inte det?